Tsunamidagen

11 april blev ingen vanlig dag på Koh Lipe. Jag och Helena hade planerat att sola och bada hela dagen (som vanligt) medan Anna (aka äventyraren) hade bestämt träff med några harpunfiskare och skulle möta dem på stranden kl 8 på morgonen. Kvällen innan hade vår dykarkompis Nestor skrämt upp Anna att harpunfiskarna inte var att leka med (mest för att han var avis skulle jag tro) vilket resulterade i att Anna drömde mardrömmar om harpuner hela natten och är hon vaknade bestämde hon sig helt enkelt för att inte följa med dem.

Helena som var (alltid är?) morgonpigg åt frukost tidigt medan jag och Anna (som somnat om) tog oss upp lite senare. När vi kom tillbaka till vår strand efter frukosten träffade Anna på harpunfiskarna, de undrade var hon hade tagit vägen och undrade om hon inte skulle ta och följa med nu istället. Sagt och gjort. Anna hoppade iväg med cyklop och snorkel och jag och Helena såg framför oss hur det skulle bli grillad harpunerad fisk till middag. Så blev det inte.

Jag och Helena hängde på stranden och någon gång vid 15.30 (10.30 svensk tid) kände jag hur träsängen jag låg på började vibrera. Trodde först att det var nån som stod och höll i den och skakade men ingen var i närheten, då tänkte jag att någon av alla hundar låg under och lekte eller nåt. Ropade till Helena som låg några meter bort för att fråga om hon såg nåt men hon hade hörlurarna i så jag orkade inte bry mig om det. Kände av vibrationerna någon minut och sen slumrade jag till en stund.

Vaknade ca 16.20 av världens larm, lät ungefär som en brandbil. Därefter följde meddelande först på thai och sen på engelska. Ungefär så här "Attention please, there has been an earthquake, a tsunami is expected. Please leave the beach as far as possible for higher ground urgently...."

Vad gör man? Jo, man tar grejjerna man har (hade kameran med mig på stranden) och springer. Jag sprang till vår bunge och hämtade pass och viktiga papper och vatten. Kanske var onödigt men det gjorde jag. Sen småsprang vi med resten av gänget från Lipe beach resort upp till det enda berget på ön. Tog kanske en kvart att ta sig dit. Jag kände mig inte så orolig då, mer fokuserad på vad som behövde göras. Typ ta med de här sakerna, hör av dig till mamma och ANNA - hur f-n ska vi få tag på henne? Det fick vi inte. Information fick vi inte heller, eller alltså vår kursare Liisa messade info och mamma likaså. Det vi fick veta var att det skett en jordbävning nära Sumatra, att den var lite mindre än den 2004 och att det kommit ett efterskalv. Ungefär så.

När vi kom upp på "berget" var det en ganska konstig stämning. Lättklädda turister och gråtande barn blandades med lokalbefolkningen. De flesta var lugna men bara några meter bort var det någon som fick ett epilepsianfall, en liten flicka hittades av sin gråtande mamma och någon annan hade kämpat sig upp för berget med en rullstol. 

Anna dök upp efter typ 45min. Någon hade ringt till fiskaren (som hade mobil med sig!) och sagt att det var en tsunami på gång. Stackars Anna blev avsläppt på en öde strand men fick skjuts till berget av en snäll man med moppe. Inga harpunerade fiskar hade hon med sig men däremot tre humrar!

Vi var kvar på berget i drygt tre timmar. Gick hem till vår bunge när faran verkade vara över, sen gick vi till vår favvo-restaurang och åt. På vägen dit gick ett larm igen, avblåsningslarmet. Lika högt men andra toner. Skönt. Sen var det bara hem och packa, dagen efter hade vi flyg bokat tillbaka till Bangkok. Inte helt dumt tajmat, vi kände att vi var rätt nöjda med ö-livet på ett tag.